“Undoubtedly, our age will be credited with having seen the end of the self-regulating market.” (Karl Polanyi 1944 The Great Transformation)

Kanske den här gången herr Polanyi? Det har spekulerats mycket kring möjligheterna till en ny världsordning som en följd av finanskrisen. Det har sagts att G20 mötet kan vara slutet för nyliberalismen och starten på Bretton Woods II. Vi får nog vänta ett tag till på det men G20-mötet kan få betydelse.

I ett försök att rädda kapitalisten talar nu ledare som tidigare rabblat mantrat privatisering, avreglering och makroekonomisk stabilitet om vikten av att marknaden regleras och bäddas in.

“It may well be that the classical theory represents the way in which we should like our economy to behave. But to assume that it actually does so is to assume our difficulties away” (J.M. Keynes)

“The IMF, traditionally opposed to anything that could be
seen as budgetary profligacy, has called on economies representing half the world’s output to loosen fiscal policy.” (G20 s.3)

“There is a clear need for additional policy stimulation relative to what has been
announced so far,…Room to ease monetary policy should be exploited.” (G20 s.5)

Keynes dammas av och miljöanpassas. Påhejad av årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, tar Storbrittaniens premiärminister Gordon Brown ledningen och förespråkar skattelättnader för låginkomsttagare, ökade offentliga investeringar i grön teknologi, ökat statligt inflytande över banker, ett stärkt internationellt finansiellt regelverk.

G20-mötet kommer inte leda direkt till ett nytt Bretton Woods. Detta blandannat på grund av maktvakum i Washington, stor oenighet mellan deltagarna, och mötets hastiga sammankallande — samtalen kommer med all säkerhet fortsätta efter den 20 januari).

Men mötet kan vara (ytterligare) ett viktigt steg mot slutet på västerländsk dominans av världssystemet, och ett steg i vägen mot ett ny kompromiss. Under de senaste decennierna så har G7, jämte Bretton Woods-institutionerna samt WTO och det brokiga FN-systemet, flyttat fram sina positioner och
i allt högre grad påverkat den globala agenda. G7 består av USA, Strobrittanien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Kanada. Ryssland inbjöds under åttiotalet, och G7 blev G8 vilket setts som en taktik för att påskynda slutet på kalla kriget. Men finansministrarna möttes fortfarande som G7, och handelsministrarna som “Quad” (Canada, EU, Japan och USA). G7:s Finansministrar ökade under nittiotalet sitt institutionella oberoende och började under informella sammankomster påverka spelreglerna för den globala ekonomin.

De gamla industrinationerna inser att Kina, Brasilien, Indien, Sydafrika, Mexico, Saudi-Arabien med flera måste vara med vid förhandlingsbordet om man ska få någon legitimitet och tillräckligt med deg. Flera av “the emerging countries” vill dessutom se ett slut på den nyliberala ortodoxin. Under rådande situation är dettroligt att icke-G7-medlemmar under G20-mötet lyckas flytta fram sina positioner gentemot G7. Det kommer hursomhelst bli tuffa förhandlingar. Sarkozy tror att vi ser slutet på den amerikanska dollarn som reservvaluta. USA kommer att vara motsträviga till internationell reglering. Bush: “inte fria marknadens fel”. Kinas växelkurs anses vara undervärderad men de ser Hu Jintao som Kinas egen ensak.

Det finns hursomhelst anledning till visst hopp. Hellre inbäddad liberalism med en grön twist än ohämmad marknadsfundamentalism. Det bör dock kommas ihåg att Bretton Woods inte var den kompromiss Keynes tänkte sig — han ville bl.a. ha en världsvaluta, “banco”, knuten till guld, men USA propsade på dollarn. Dessutom var det tänkt att de internationella finansiella institutionerna skulle ha andra funktioner och vara demokratiskt styrda. Hela systemet systemet kraschade till följd av bl.a. Vietnamkriget och oansvarigt värdsskap av guldmyntfoten. Men det är upp till “gräsrotsrörelser”, de socialt och miljömässigt orienterade organen inom FN samt akademiker och annat löst fok att peka på dagens motsättningar och att betona eventuella samband mellan finanskris, miljökris, matkris, energikris… Kritiker talar ivrigt om aktualiten av heterodoxa ekonomer och historiker som upplevde världskrigens fasor — Polanyi, galbraith, Braudel etc. — samt mer samtida figurer som Susan Strange och Spike Peterson.

“[I]n the current era, any stimulus has to be directed towards structural sustainability on a global basis. This is Keynsian in the sense of stimulating demand but it is neo-Schumpeterian in so far as it matters how money is spent, in the insistence that any stimulus must provide a sustainable outlet for the extraordinary gains in technological know-how of the last thirty years.”

A global effort to eradicate poverty and tackle climate change world-wide would be the best way to overcome the limits to productive and environmentally sustainable growth and spread the new techno-economic paradigm. (Mary Kaldor)

g20.org

E24 E242

DN1 (EU enat) DN2 (Obama saknas)DN3 DN5 GP2 SVD1 SVD2

SVD3

Utredarna

Intressant?

Advertisements