På svenska


USA:S och Storbrittaniens agerande, inte bara som världspolis utan som världsmedborgargarde, var ett “grovt brott mot internationell lag” sa Lord Bingham, en av Storbrittaniens mest ansedda domare, vid ett tal på British Institute of International and Comparative Law. Han refererade blandannat till USA:s och Storbrittaniens enhälliga “beslut” att Irak brutit att FN resolutionen om IAEAs inspektioner, och de båda ländernas agerande under ockupationen.

“It was not plain that Iraq had failed to comply in a manner justifying resort to force and there were no strong factual grounds or hard evidence to show that it had.”

“Hans Blix and his team of weapons inspectors had found no weapons of mass destruction, were making progress and expected to complete their task in a matter of months.”

Bingham menar brittisk lag säger tydligt att brittiska ministrar måste lyda både brittisk och internationell lag. Detta ger understöd åt de som vill inreda en utredning av Storbrittaniens inblandning i kriget. Hans kritik är också ett viktigt bidrag till den internationella debatten om “preventiva” och “preemptiva” militära interventioner och den internationella ordningens grundvalar.

“The moment a state treated the rules of international law as binding on others but not on itself, the compact on which the law rested was broken”

Bingham är dock positiv. Han menar att även om de ansvariga troligtvis inte kommer att bli ställda inför den internationella domstolen i Haag så kanske, tack vare den massiva allmäna kritiken, stater aktar sig för att göra om samma misstag igen. Han avslutade sitt tal om nödvändigheten av internationell rätt i en tid av skrämmande utmaningar.

“If the daunting challenges now facing the world are to be overcome, it must be through the medium of rules, internationally agreed, internationally implemented and, if necessary, internationally enforced. That is what the rule of law requires in the international order.”

tl;dr Brittisk toppdomare konstaterar det som redan andra konstaterat. Hans status och goda anseende ger dock ytterligare tyngd åt det hela.

Intressant?

Fiskebestånden längs våra kuster är hotade. Torsken är snart slut i Östersjön och det finns mindre torsk i västerhavet än på länge. Hela den ekologiska balansen rubbas. Vad gör staten?

Befriar fiskeflottan från energi-, koldioxid- och svavelskatter vilket gynnar storskaligt fiske (och inte gynnar miljön). Av totalt 1.267 aktiva fiskefartyg får de 92 största ungefär hälften av skatteavdragen vilket är 100 miljoner kronor. Regeringens politik fiskeområdet är värdelös och förkastlig. En viktig förklaring till misslyckandet är enligt Eva Lindström på Riksrevisionsverket att regeringen använder två högst motstridiga styrmedel: å ena sidan erbjuds skrotningsbidrag och å andra sidan stöd och skattebefrielser.

Skrotningsstöd ges för att minska fiskeflottan. Men detta måste naturligtvis vara större än stöd och skattebefrielser för att det ska vara lönsamt för fiskaren. Men istället för den enkla och logiska lösningen att skrota subventioner eller åtminstone rikta dem mot småskaligt, socialt och miljömässigt hållbart fiske (med ökad tranparens, översikt accountability och ja ja..) föreslår Jorbruksministern ökade skrotningsbidrag.

Ett stort problem är EU:S Gemensamma Jordbruks-, och fiskeripolitik (CAP), med subventioner och satsningar på stordrift. Sverige kan inte agera ensamt (vilket dock inte är någon ursäkt för Sveriges idiotiska politk). EU säger sig vilja leda transitionen mot en low carbon economy. En radikal transformation av CAP måste vara en del av lösningen. 50% av EU:S budget går till CAP. Varför inte styra om denna mot småskaligt och energisnålt fiske och jorbruk samt stöd till landsbygdsutveckling i utvecklingsländerna? Detta stimulanspaket skulle minska miljöförstöringen, öka arbetstillfällen och människors hälsa.

DN
SVD

Naturskyddsföreningen

FAO

Andra bloggar:

The evolving ape

Svensson

Intressant


Edit: Vill gärna få in minst ett citat i varje post. Passar inte riktigt men ändå.


“Sell a man a fish, he eats for a day, teach a man how to fish, you ruin a wonderful business opportunity.” (Karl Marx)

Edit: FAO (SOFIA 2006)

Tillståndet för det globala beståndet av marina fiskarter:
52 % av alla bestånd är maximalt fiskade, vilket innebär att de tangerar eller är nära högsta möjliga hållbara produktionsnivå.
20 % är måttligt fiskade
17 % är överfiskade
7 % är utfiskade
3 % är lite fiskade
1 % återhämtar sig från utfiskning

“Undoubtedly, our age will be credited with having seen the end of the self-regulating market.” (Karl Polanyi 1944 The Great Transformation)

Kanske den här gången herr Polanyi? Det har spekulerats mycket kring möjligheterna till en ny världsordning som en följd av finanskrisen. Det har sagts att G20 mötet kan vara slutet för nyliberalismen och starten på Bretton Woods II. Vi får nog vänta ett tag till på det men G20-mötet kan få betydelse.

I ett försök att rädda kapitalisten talar nu ledare som tidigare rabblat mantrat privatisering, avreglering och makroekonomisk stabilitet om vikten av att marknaden regleras och bäddas in.

“It may well be that the classical theory represents the way in which we should like our economy to behave. But to assume that it actually does so is to assume our difficulties away” (J.M. Keynes)

“The IMF, traditionally opposed to anything that could be
seen as budgetary profligacy, has called on economies representing half the world’s output to loosen fiscal policy.” (G20 s.3)

“There is a clear need for additional policy stimulation relative to what has been
announced so far,…Room to ease monetary policy should be exploited.” (G20 s.5)

Keynes dammas av och miljöanpassas. Påhejad av årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, tar Storbrittaniens premiärminister Gordon Brown ledningen och förespråkar skattelättnader för låginkomsttagare, ökade offentliga investeringar i grön teknologi, ökat statligt inflytande över banker, ett stärkt internationellt finansiellt regelverk.

G20-mötet kommer inte leda direkt till ett nytt Bretton Woods. Detta blandannat på grund av maktvakum i Washington, stor oenighet mellan deltagarna, och mötets hastiga sammankallande — samtalen kommer med all säkerhet fortsätta efter den 20 januari).

Men mötet kan vara (ytterligare) ett viktigt steg mot slutet på västerländsk dominans av världssystemet, och ett steg i vägen mot ett ny kompromiss. Under de senaste decennierna så har G7, jämte Bretton Woods-institutionerna samt WTO och det brokiga FN-systemet, flyttat fram sina positioner och
i allt högre grad påverkat den globala agenda. G7 består av USA, Strobrittanien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Kanada. Ryssland inbjöds under åttiotalet, och G7 blev G8 vilket setts som en taktik för att påskynda slutet på kalla kriget. Men finansministrarna möttes fortfarande som G7, och handelsministrarna som “Quad” (Canada, EU, Japan och USA). G7:s Finansministrar ökade under nittiotalet sitt institutionella oberoende och började under informella sammankomster påverka spelreglerna för den globala ekonomin.

De gamla industrinationerna inser att Kina, Brasilien, Indien, Sydafrika, Mexico, Saudi-Arabien med flera måste vara med vid förhandlingsbordet om man ska få någon legitimitet och tillräckligt med deg. Flera av “the emerging countries” vill dessutom se ett slut på den nyliberala ortodoxin. Under rådande situation är dettroligt att icke-G7-medlemmar under G20-mötet lyckas flytta fram sina positioner gentemot G7. Det kommer hursomhelst bli tuffa förhandlingar. Sarkozy tror att vi ser slutet på den amerikanska dollarn som reservvaluta. USA kommer att vara motsträviga till internationell reglering. Bush: “inte fria marknadens fel”. Kinas växelkurs anses vara undervärderad men de ser Hu Jintao som Kinas egen ensak.

Det finns hursomhelst anledning till visst hopp. Hellre inbäddad liberalism med en grön twist än ohämmad marknadsfundamentalism. Det bör dock kommas ihåg att Bretton Woods inte var den kompromiss Keynes tänkte sig — han ville bl.a. ha en världsvaluta, “banco”, knuten till guld, men USA propsade på dollarn. Dessutom var det tänkt att de internationella finansiella institutionerna skulle ha andra funktioner och vara demokratiskt styrda. Hela systemet systemet kraschade till följd av bl.a. Vietnamkriget och oansvarigt värdsskap av guldmyntfoten. Men det är upp till “gräsrotsrörelser”, de socialt och miljömässigt orienterade organen inom FN samt akademiker och annat löst fok att peka på dagens motsättningar och att betona eventuella samband mellan finanskris, miljökris, matkris, energikris… Kritiker talar ivrigt om aktualiten av heterodoxa ekonomer och historiker som upplevde världskrigens fasor — Polanyi, galbraith, Braudel etc. — samt mer samtida figurer som Susan Strange och Spike Peterson.

“[I]n the current era, any stimulus has to be directed towards structural sustainability on a global basis. This is Keynsian in the sense of stimulating demand but it is neo-Schumpeterian in so far as it matters how money is spent, in the insistence that any stimulus must provide a sustainable outlet for the extraordinary gains in technological know-how of the last thirty years.”

A global effort to eradicate poverty and tackle climate change world-wide would be the best way to overcome the limits to productive and environmentally sustainable growth and spread the new techno-economic paradigm. (Mary Kaldor)

g20.org

E24 E242

DN1 (EU enat) DN2 (Obama saknas)DN3 DN5 GP2 SVD1 SVD2

SVD3

Utredarna

Intressant?

Hillary Clinton befinner sig enligt NBC på Obamas “short list” för kandidater till utrikesminister. Vad kan vi förvänta oss om Obama gör som Abraham Lincoln och tillsätter sin ärkerival till utrikesminister?

En längre analys kommer senare.

  • Hillary är för missilsköldarna i Polen och Tjeckien och för ökade investeringar i “Stjärnornas Krigs-teknologi”.
  • Bill Clinton sa under valrörelsen att Obamas syn på Iran är naiv. Hillary Clinton sa att hon var beredd att “utplåna” Iran om landet använde kärnvapen mot Israel. Något som ledde till protester i FN. (AP)
  • Hon är aktivt pro-israleisk.
  • Hon talar flytande engelska. (Dock inget annat språk.)
  • Hon är emot att lyfta sanktionerna mot Kuba.
  • Hon har sagt att hon anser att USA bör vara ledande i frågor rörande sjukvård, utbildning, kvinnors mänskliga rättigheter runtomkring i världen. Hon är liksom Obama mån om att återuprätta amerikansk legitimitet på den globala arenan. Men hon anses varaågot mer hökaktig än sin blivande boss.
  • Hon är för en nedtrappning i Irak, positiv till ökat FN-engagemang i området och till att det Irakiska folket ska få större nytta av oljeintäkterna. (I linje med Barrack funderar hon alltså på hur USA på ett legitimt sätt ska kunna extrahera “sin” olja som på något sätt hamnat hamnat under “deras” sand.)
  • Hon kan komma att bli en maktfaktor som Barrack får svårt att helt kontrollera.

GP Notis

DN1

DN2

DN3

SVD Blogg

SVD Notis

EIN

Intressant?

Updatering:

Guardian 18 Nov 2008, “Clinton to accept job offer”

DN 22 Nov 2008. Det skvallras fortfarande friskt i Washington

Clinton blir utrikesminister och Gates stannar som försvarsminister.

War president-elect

Det ser ut och bli en stormig transitionsperiod. En rad problem hopar upp sig på den globala scenen förutom finanskrisen och det första amerikanska presidentbytet under krigstid på 4 decennier.

Ryssland-USA

Medvedev talade dagen efter Obamas seger om att mobilesera stridspetsar för att kontra de planerade och omstridda amerikanska missiljöldarna i Polen och Tjeckien. Detta har tolkats som en medveten provokation för att testa Obama.

medvedev

Medvedev varvar tal om kostruktiva bilaterala samtal med kalla krigsretorik. Kommer Obama välja diplomati och kompromiss, eller containment som föredragits av Bush II och delar av Östeuropa? Obama tog ingen tydlig ställning till missilskjöldarna under valrörelsen.

Pakistan

Samarbetet mellan USA och Pakistan visar att bilateralt samarbete i “terroristfrågan” utan att behandla andra problem såsom rättigheter och utveckling är dömt att misslyckat. Obamas hanterande av relationerna med Pakistan kommer att bli en mätare på hans förmåga. Hans hökagtiga uttalanden om eventuella osanktionerade militärinsatser innanför Pakistans gräns under 1a debatten med McCain fick mycket kritik.


Afghanistan

Fortsatt oroligt i Afghanistan. Afghanistan kommer att bli en av Obamas högsta priotiteter. Bushs strategi (med bl.a. Sverige som tross) att föra krig utan tillräcklig fokus på “hearts and minds operations” (dvs bistånd, statsbyggnad etc.) har misslyckats fundamentalt.

Kirkuk

Våldet mellan kurder och sunnimuslimer ökar i oljerika Kirkuk, något som förhalar en lösning på hur oljan ska fördelas. och som hotar att förvärra den relativa stabiliteten i lrak. Obama står inför många kniviga frågor här. Hur ska folket bäst dra nytta av oljan? Demokratisk kontroll (genom FN och staten) eller fortsatt huggsexa mellan Bush-trogna företag?

Iran

Ahmadinejad skickade ett gratulationsbrev till Obama efter valet men höll dagen efter ett svavelosande tal om USA:s nedrighet.

Vi undvek förhoppningsvis en amerikansk invasion i och med Obamas seger. De flesta nyktra bedömarna inser att diplomati och “confidence measures” i allmänhet och med Iran i synnerhet är att föredra framför isolering eller krig. Både USA och Iran måste tänka på reaktionära krafter på hemmaplan men de bör, tillsamans med bl.a. EU och Ryssland, föra dialog. Fortsatt cowboy-politik kan bara leda till att Iran blir en mer konservativt och eventuellt till tätare energi-, och militärsamarbete mellan Ryssland-Kina-Pakistan-Iran etc. och ökad polarisering mellan “väst” och “öst”.

Nordkorea

Nordkorea begränsar kärnvapeninspektiörernas rörelsefrihet medans Kina sägs mobilisera längs gränsen.

Gaza

Vapenvilan i Gaza i fara. Men har USA någon trovärdighet som förhandlare? Andra kanske kommer att kunna spela en mer positiv roll i Palestina-Israelfrågan.

Storasjöområdet i Afrika

Det upptrappade våldet i Östra Kongo ses som ett problem för EU, FN eller Afrikanska Unionen att lösa. En av de största humanitära katastroferna i vår samtid. Säkerhetsrådet måste ta ställning. Hur länge kan världen se på?

Relaterat
DN Vilket blir Obamas krig?

“Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden… Krig har under lång tid präglat USA:s ledare. Sedan andra världskriget har det varit regel och inte undantag att USA:s president lett nationen i krig… Men toleransnivån är låg för krig som har oklara mål, drar ut på tiden och kräver ett större antal dödsoffer.”

DN/NYT The hawk and the dove. Who is who?

“…Obama has emphasized the idea of soft power Americas ability to lead by moral example and nonmilitary actions and his challenge if elected, his advisers acknowledge, is to convince the world that an untested young senator also has a steely edge.”

The Washington Realist

Obama to inherit international mess

The weight of the world awaits

Intressant?

Recension av James C. Scott (1976) The Moral Economy of the Peasant: Rebellion and Subsistence in Southeast Asia

The Moral Economy of the Peasant: Rebellion and Subsistence in Southeast Asia beskriver genom fallstudier spänningar mellan riskminimering och vinstmaximering – eller mellan lokala självhushållsekonomier och spridningen av westfaliska och kapitalistiska logiker under fransk kolonialism – i Sydostasien. Den försöker också förklara funktionen av moralisk ekonomi och subsistensetik samt varför småbönder ofta utgjort basen i olika revolutioner.

Scott använder dock inte strukturella förklaringsmodeller utan försökar ur ett fenomologiskt perspektiv förklara vad som gör småböder arga och vad som kan leda till en explosiv situation. Han försöker utröna vilka värderingar bönderna har, hur de definerar rättvisa och orättvisa och så vidare.

Han menar att deras värdegrunder bygger på materiell knapphet och osäkerhet. Umbäranden för självhushållsbönder har genom historien varit legio. I sydostasien har mandariners och ockupanters nycker och oberäknelighet har genom historien inneburit stora utmaningar. Produktionsunderskott har ofta lett till förödmjukande beroendeförhållanden. Bönder kan under svåra tider tvingas att pantsätta sitt framtida uppehälle — mark, boskap, redskap. I värsta fall leder produktionsunderskott, höga arrendeavgifter eller regressiv beskattning till hungersnöd och för tidig död. Till skillnad från riskorienterade kapitalister som spelar med sitt överskottskapital och låter andra betala sina misstag föredrar självhushållsbönder som lever nära den socialt accepterade och/eller fysiska marginalen att undvika katastrof framför att ta risker för att maximera sin avkastning.

Det riskminimerande bondehushållet väljer traditionella grödor och metoder framför moderna, som visserligen kan ge större men mer fluktuerande skördar. De som lever nära gränsen är också ofta beredda att betala ockerpriser för land, eller att arbeta otroligt hårt, för minimala produktionsökningar. De ratar också cashcrops samt kapital-, och teknikintensiva metoder för att undvika osäkerheter som skulder och fluktuerande marknadspriser.

Scotts tes är att självhushållsfamiljens centrala funktion – att producera tillräckligt med mat för att föda familjen, att köpa basvaror, och att betala legitima och illegitima pålagor av olika slag – är grunden för en moralisk ekonomi och en subsistens-etik i ”förkapitalistiska” och andra jordbrukssamhällen över hela världen. Säkerhet-först-principen och subsistens-etiken som handlar om rätt till existensminimum kan förklara varför fattiga bönder, fiskare, hantverkare etc. i olika kontexter uppfattar en maktordning som legitim eller underordnar sig en ordning som de uppfattar som illegitim. Men också varför de fattigaste av de fattiga bönderna har utgjort shocktrupperna i olika revolutioner.

I lokalsamhället utvecklas informella säkerhetsnät under flera sekel (mekanisk solidaritet med Durkheims ord eller socialt kapital med dagens terminologi). Dessa innehåller normer av reciprocitet, kollektiva lösningar, lokalpatriotism, framtvingad generositet och patron-klient-relationer. I sydostasien betalades skatter till centralmakten ofta kollektivt av byn. I svåra tider kunde patroner betala mer eller centralmakten kunde acceptera lägre skatteintäkter. Närhet och socialt tryck gjorde det rationellt att hjälpa varandra och risken för uppror gjorde att eliter inte helt kunde bortse ifrån underordnades rätt till existensminimum. Samtidigt kunde generösa eliter räkna med höjd social status, förstärkt lojalitet samt inkassering av varor och tjänster vid ett senare tillfälle. Hierarkier, gemensamma normer och värderingar samt religiösa föreställningar skapade/skapades av denna verklighet, som inte bör idealiseras och som inte var jämlik, men som gav en viss subsistens-försäkring.

I Sydostasien störde kapitalismens och kolonialismens utbredning dessa system. Kontroll över odlingsmarken försvann från byn till kapitalet/kolonialmakten; användarrätten försvann successivt och bönderna arrenderade mark eller blev jordbruksarbetare; många tvingades att odla cashcrops för att betala skatt; värdet av både mark och jordbruksprodukter styrdes av den opersonliga och fluktuerande marknaden. Lokala mandariner och patroner eller frånvarande markägare blev mindre beroende av vad lokalsamhället tyckte och mer beroende av marknaden och/eller centralmakten. Detta gjorde dem mer benägna att utpressa underordnade. Kolonialmaktens lagar och tvångsmakt skyddade kapitalet och såg till att arrenden och skulder indrevs utan pardon. Regressiva individuella skatter (head-tax) samt ”moms” på basvaror infördes. Dessa tog inte hänsyn till missväxt eller marknadsnedgångar och en överlägsen våldsmakt samt en effektiv administration gjorde att få slapp undan. Ökat förtryck, ökade skatter, missväxt och prisras gjorde att ”social banditery” och fredliga demonstrationer övergick till allt våldsammare revolter och ett motståndets subkultur som byggde på moralisk ekonomi, subsistens-etik och lokalpatriotism. Denna kunde vara en hörnpelare till, och förenades så småningom med, mer nationellt organiserade och ”medvetna” antikoloniala strategier och ideologier.

Idag kan boken tillsammans med strukturanalys hjälpa oss att förstå spänningar mellan påivrare av en utvecklingsmodell baserad på export av primärvaror från jordbruket och bönder som förordar matsuveränitet.

Intressant?